Under medeltiden var isländska sagor en av de tre stora ”berättarstilarna”. De isländska sagorna och berättelserna handlar om hur världen skapades och om de folkslag som befolkade den, både gudar, jättar, människor och andra mytologiska varelser. De berättades i huvudsakligen muntligt (innan skalderna lärde sig att skriva) från en berättare eller skald till flera andra människor som sedan berättade vidare för sina barn eller någon handelsman de mötte på någon marknad.
Kyrkan stod för ännu en av de tre litteraturstilarna och under medeltiden var dess makt ofattbart stor. Detta berodde bland annat på att kyrkan var en av de absolut största jordägarna och det var bara hos kyrkan man kunde lära sig läsa och skriva. Kyrkan hade obegränsad andlig makt över alla och hade alltid rätt när det gällde religiösa ting. Den förfogade över alla gamla betydelsefylla skrifter och det var också den som bestämde vad som räknades inom kultur och vetenskap. Kyrkans helgonberättelser var den mest spridda litteraturen under medeltiden.
Riddarkulturen hade också en avgörande roll i den europeiska medeltidens historia. De typiska sagorna med stora riddarborgar, drakar, unga jungfrur och tappra riddare kommer från denna tidsepok.
Höviskheten var också en viktig del inom riddarkulturens uppfostran. Den europeiska krigaradeln blev imponerade av det fina uppträdandet som visades vid de arabiska hoven och ville att samma uppträdande skulle visas här i Europa. Därför började de bl.a. lära sig att läsa och skriva, och vett och etikett blev en viktig del i allt uppförande. Kärleksberättelser var mycket vanliga i utbildningssyfte för att lära pojkarna om deras plikter och flickorna om försiktighet. Den mest kända berättelsen är sagan om Tristan och Isolde, som berättades muntligt under medeltiden men blev nedskriven först under 1800-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar